mitt i ett zombiemode.
Jag har alltid varit den som tänkt och känt lite för mycket. Ibland känner jag så mycket att det inte går att känna ens en gnutta till utan att riskera att helt falla i bitar. Vi har så länge jag kan minnas legat i en konstant konflikt, jag och min känsla för att känna. Jag i min envisa kamp om att förtrycka allt vad kallas känslor, och känslans totala avsaknad av frånvaro.
Men idag, med alldeles för få timmars sömn i bagaget, för många och för svåra prov i omlopp och för få redbull i kylen för att egentligen kunna hålla mig på benen genom dagen. Idag känner jag ingenting. Det är tomt, blankt, som ett nyproducerat orört pappersark. Ekande tomt som i en nytömd, nystädat lägenhet redo för nästa hyresgäst. Just idag, när prestationen bör ligga högt över medel väljer tomheten att infinna sig.
Ikväll ska jag ligga i en nybäddad säng och tomt stirra upp i ett vitmålat tak och tillåta mig själv att tänka och känna ingenting alls. Tills dess, redbull redbull också lite redbull.
Fashinerande
Det finns någonting självklart i att förundras över personer som verkligen brinner för någonting. Jag vet nog ingenting jag tycker är vackrare än minen en människa får när dom pratar om någonting som upptar deras inre. Oavsett om det egentligen intresserar mig, så intresseras jag av kärleken gentemot vad än det må vara. Fashinationen jag har för människor med drivkraft och motivation nog att leva sina drömmar är svår att förklara, men den gör sig ständigt påmind.
En av mina fotolärare är en sådan människa. Ibland på svårtydd engelska med fransk brytning, men dock alltid med ett intresse som lyser upp hela klassrummet, förklarar han hur man i perfektion ska framkalla analoga fotografier eller hur fantastiska porträtt Richard Avedon tog. Av den anledningen blandat med min egen växande fashination över magin som finns i framkallningsprocessen, svävar jag alltid på moln hem från onsdagens sista klass. Bara denna klass gjorde flytten över atlanten värd sin möda.
Jämnjävligt
Det är såna här dagar som inte känns sådär jämnjävliga utan maten är god, läxorna bockas av och bussarna kommer med jämna intervaller som jag påminns om hur fruktansvärt glad jag är över att jag flyttat till detta land. Och detta trots att Isabelle sitter bredvid mig och biter mig i armen, eller kanske just därför!
Isabelle har en egendomlig förmåga att både förpesta dagen och skänka den dess mening på samma gång. Så detta inlägg tillägnar jag den tjej som gör varenda dag värd sin motgång.
låter tankarna vandra iväg.
Jag är förvånansvärt bra på att i tanken vara överallt annars än i skolboken jag stirrer ner i. För vad är egentligen noun clauses och fotografins historia när man kan filosofera över hur man för sig, rör sig och allt annat som hör vardagen till utom själva meningen med den. Nu är det ju ändå helg och jag har en dator igen tänker jag och låter tankarna vandra sin egen väg.
Därför bjuder jag på några av dom få bilderna jag har från vår resa till San Francisco innan skolan började och livet endast gick ut på att fylla dagarna med någonting. Jag skulle, baserat på tre dagar där, utan att tveka kunna tänka mig att bo i den staden. Fruktansvärt fint.
Livet kunde bara inte fortsätta som vanligt.
Jag tror egentligen att det började för lite mer än ett år sedan, när avsaknaden av någon slags närvaro i själva närvaron ännu en gång gjorde sig påmind. Jag vill minnas att jag skrev att det är i kris någonting nytt uppstår. Jag visste egentligen inte då vad detta någonting nytt var. Det enda jag visste var att mitt liv var inte tänkt att se ut som det då gjorde. Det blev extra tydligt för mig att någonting måste hända, den där kvällen då jag satt på balkongen i så pass många timmar att kvällen övergick till natt och reflekterade över varför jag lägger min lycka i andras händer.
Med facit i hand så förstår jag att även om tanken funnits så länge hos mig så var det på balkongen det startade på riktigt. Jag trodde aldrig att jag lite mer än ett år senare skulle sitta i Los Angeles och kalla det mitt hem. Än mindre kunde jag tro att jag skulle sitta och beklaga mig över hur mycket läxor jag har. Herregud Emelie, skulle jag då sagt, du sitter i alla fall inte med tårar i ögonen på en mörk balkong och fryser för att det ändå känns bättre än att gå in igen.
Detta måste jag påminna mig om varenda gång jag vill slita av mig håret för att jag har ofattbart mycket läxor. Detta måste jag tänka på varenda gång jag känner tårarna bränna bakom ögonen för att jag ännu en gång inte kan ringa min bästa vän och höra hennes självklara respons som bara hon kan ge, när jag som mest behöver det. Livet kunde bara inte fortsätta som vanligt.
Fröken Nilsson
Bygger på förrådet av bilder från igår.
Här presenterar jag alltså för er igen, mina damer och herrar ; Caroline!!
5D in my heart
Efter över två veckor i Amerikat har jag idag vågat plockat upp min fina kamera och varit ute på en testrunda med min roomie som modell. Jag vill gråta av lycka över hur fin min nya kamera är. Vi kommer bli så himla bra vänner, eller det är vi redan. Best friends forever. Sedan kan vi prata ljus, varde ljus. Californien slår så himla mycket annat! Och att vi hittar denna miljö 20 meter från vår pool, har jag hamnat rätt? JA! Ikväll släpper jag allt vad som kallas hemlängtan, oj vad dessa år ska bli roliga!
två sidor av allt.
Två veckor i Los angeles och känslorna sitter fortfarande utanpå. Fruktansvärt mycket har hänt, jag bor i ett rum för två, i en lägenhet för sex istället för i min egen lägenhet hemma. Jag har lärt känna helt nya personer som jag dessutom bor med och jag har ingen som kan min historia med mig. Att jag längtar efter mina nära och kära är ingenting jag kan ignorera, å andra sidan älskar jag att få vara med om allt detta nya och insupa varje sekund här. Varje känsla jag har kommer hand i hand med andra sidan av myntet. Den största utmaningen är minuterna innan man ska sova, när alla bilder av dom man älskar etsar sig fast på hornhinnan och jag inte kan skaka bort dem med ett skratt eller något annat distraherande. Trots det är jag så fruktansvärt tacksam över att jag fortfarande kan se deras ansikten kristallklart utan att behöva en hjälpande bild, skulle det försvinna så kommer jag hem direkt!
Känslorna sitter utanpå.
Det är 11 dagar kvar tills jag flyttar från lilla umeå till lite större los angeles. Det är väl på sin plats att skriva några rader om den ambivalens som råder. Jag ser så mycket fram emot att se nya platser, lära känna nya människor, lära mig ett nytt språk och framför allt fota allt som kommer i min väg! Men att sitta med mina fina vänner och höra hur de planerar sommaren och veta att, nej, jag kommer inte kunna vara med. Det äter upp mig inifrån. Känslorna sitter utanpå, och jag vet inte hur länge till jag kommer kunna hålla tårarna tillbaka! Det återstår att se. Återkommer när jag rett ut den saken vidare!
Emmy
Och såklart kan jag inte hålla mig från att visa två till på denna bedårande skönhet!
stora tjejen!
Fotade i helgen något som skulle bli julkort på Emmy, och det var inte igår. Jag känner mig gammal när jag säger detta men, som hon har växt lilltjejen! Tänk vad tiden går snabbt. Vill stoppa den!
Augustifint
Har ju helt glömt bort att jag har dom här fina bilderna från vår extraordinära kräftskiva i sommar. Aldrig har så mycket energi gått åt till bordsdekorationer, dvs typ fem minuter, men bra blev det. Saknar redan sommaren, som i och för sig var påväg bort redan då, men det syns inte i bilderna tycker jag.
hang with me
Började dagen med att träffa de här två glada, Elin och Peders småttingar.
Tänk vad en treåring kan pigga upp en!
avtryck!
Det var så längesen jag fotade så jag mår nästan dåligt inombords. Denna helg har jag dock tagit igen det med bravur. Har inte gjort annat än fotat och jag är helt slut i knäppfingret. Men jag är peppad igen, herregud vad kul det är!
crosses
Allvarligt, hela semestern har gått och alla planer gick i stöpet. Nej, inte riktigt alla, men man hinner inte ens blinka förrän fyra veckor har flugit en förbi. Det har varit lite av en berg och dalbana och jag går mot hösten med en ny vardag. Denna höst kommer bli kanske en av dom största utmaningar jag mött och jag är inte helt säker på om jag vågar eller vill möta den med öppna ögon. Jag tar några trevande steg med händerna för ögonen och tänker att det brukar vara i kris det växer fram någonting nytt. Kanske kan jag komma att längs vägen öppna ögonen och tänka att det inte är så illa trots allt.
you stopped me where I stood.
När man vill skrika, hoppa, gråta, sjunga, skratta, slå och springa samtidigt så önskar jag att jag vore musiker. Det känns som att det vore det perfekta sättet att få ut känslor utan namn. Min genväg brukar vara träning, men när energin inte finns då? När klockan är halv ett på natten och spåret jag vill springa är bäcksvart? Man ska väl sluta med att knyta ihop säcken och få fram en poäng.
Men nej, poängen är tröstlösheten i att inte veta varken ut eller in.
kill your darlings.
Det här händer varje år, bara lite tidigare 2012 än vanligt. En nostalgivåg sveper över mig och får mig att tappa balansen. Ikväll kom den och slog mig i ansiktet. Varför ska det vara så förbannat svårt att glömma? En vän sa för längesen till mig att det bara blir roligare med åren. Jag tänker ofta på det men har när denna våg kommer över mig så fruktansvärt svårt att tro på det. Det som knockar mig ikväll är att när jag väl har det som en gång var så önskvärt så vill jag inte längre ha det. Ändå är det just det som håller mig kvar, minnet av hur det kändes då. Det här med att släppa taget. Hur ska jag någonsin lära mig att acceptera att saker förändras, och så även jag?
kiss
Igårkväll pratade jag och Matilda om musikguiden i p3. Tror det var grabbarna i Mando diao som spelade låtar som "vi kunde ha blivit gjorda till", som dom uttryckte det. Matilda kläcker så fort hon förstår poängen ur sig;
- Då skulle du fötts i kiss!!
........ Jag menar till kiss, blivit gjord till Kiss.
den försvunna staden.
I år tror jag att jag och Kajsa toppade alla tidigare födelsedagsår (eftersom vi fyller år typ samma dag) ! Hon gav Annalotta en biljett till Filip och Fredriks föreställning när hon fyllde år, och vi gav varandra det i tidig present! Alltså en födelsedagskväll i toppklass, för det var det. Filip och Fredrik var det roligaste jag hade kunnat föreställa mig att ägna min onsdagskväll åt att beskåda. Dom är otroliga, snabbtänkta människor förtrollar mig! Grattis på oss!!
hönan agda
Kan detta vara årets första matilda-porträtt?
Förväntar mig mer av april, vill ha löv och färger istället för snö och kala träd. Men snart är det vår!
Snart köper jag ett nytt obejktiv, en vårpresent till mig själv. Snart!
