Det finns ett minne som utan någon anledning passerar mina tankar ofta nu på slutet.

Jag satt vid datorn som så många gånger och åt Karins lasagne till middag, jag skulle träffa en vän. Jag skulle träffa en vän själv för första gången, vi skulle mötas på vägen. Det var sådär i mars eller april, det var asfalt och grus framme på vägarna men snön låg fortfarande kvar på marken. Det var så konstigt, det var inte någonsin någon pinsam tystnad trots att vi inte tidigare hade umgåts på tu man hand. Det var skönt, det var avslappnat. Det var något i luften tror jag som gör att jag påminns om den kvällen nu. Det var något mellan vinter och vår, det var något mellan blött och torrt, något mellan kallt och varmt. Sådär lagomt. Det var en fin vän, det var längesen...