Nu är jag helt på det här nya i min värld då det fungerar att sätta ihop filmklipp till ett. Så jag tog på mig regissörshatten och dokumenterade vår julafton här borta. Det är inte en julafton i Sverige med familjen, men det blev trots allt en riktigt trevlig jul hos Martina. Långt över förväntan! Jag kan säga att jag hade fel när jag sa att Ikea var det närmsta julkänsla jag skulle få här, överraskande nog så blev det jul även för mig. En lite annorlunda jul, men ändock jul!
Julafton i Los Angeles är ingenting alls som julafton hemma i Sverige, men det är ändock julafton. Vi ska därför gå över till Martina nere på gatan och fira med trevligt sällskap och ett försök till svensk mat. Eftersom det inte är någon julkänsla här alls känns det heller inte konstigt att lägga upp ett litet ihopklipp från vår Ikea-tur igår istället för en julgran eller något annat juligt. Det var nog det närmaste julkänsla jag får i detta land ändå.
Om än jag inte har kunnat följa musikhjälpen precis lika slaviskt i år som tidigare på grund av omständigheterna, så har jag sett och hört så mycket jag kan. Och precis som varje år så känns det som ett hål i bröstet när det är slut, lite som att verkligheten inte är densamma. När Jason klev in i buren, som jag väntat på ska hända hela veckan, låg jag ju självklart och sov. Men i efterhand grät jag en skvätt på svtplay över vilken otroligt fin människa han är, och med detsamma kastas jag in i den årliga efter-musikhjälpen-deppen. Jag vet inte om jag borde skämmas över min obeskrivliga kärlek till denna man, men Jason Diakite är verkligen en någon som skänker så mycket kärlek till Sverige. Alla hattar av för hans engagemang i så mycket. Vi skulle må bra av fler som honom. Empati på högsta pallen.
Jag satt precis och funderade över hur jag skulle kunna sammanfatta denna termin här. Så kommer Isabelle inspatserandes för tredje gången irad, varje gång med olika utstyrslar, denna gång iklädd endast underkläder och skriker "KLARROOO, har du nåål och tråååd?". Även om jag skickade tillbaka henne på rummet så inser jag att det största jag fått denna termin är vänner för livet.
För ett år sen hade jag ingen aning om att jag nu skulle sitta och inte kunna föreställa mig ett liv utan lillbitchen, namnet som Issa går under här. Eller hur jag har svårt att minnas hur det är att vakna utan Carro i sängen bredvid, inlindad i tjocktröjor eftersom hon är frösen som en nyfödd.
Jag har verkligen haft tur att hitta så bra roomies som jag faktiskt har. På andra sidan jorden så är dessa min familj och jag kunde inte önska mig en annan sådan.
Inte en dag försent har lugnet efter stormen infunnit sig. Jag har sovit 15 timmar, lyssnat på musikhjälpen, ätit tacos och vart nere i jacuzzin med tjejerna. Dvs, inte lyft en finger i onödan. Nu är där endast ett prov kvar innan total ledighet är faktumet. Det kommer bli så himla bra, och jag lovar att jag ska njuta av varje ledig sekund som om det vore den sista!
Här är en av bilderna på fina isabelle som jag lämnade in till min final assignment i kursen där vi framkallar i mörkrum.
"Ibland tror jag att dom svåraste sakerna att göra är dom bästa. Det är svårt att se långsiktigt när man vill leva nu, men att ha allt betyder samtidigt ingenting."
Jag funderar över vad jag hade i tankarna när jag skrev detta, och kanske framförallt när jag valde att inte publicera det. Jag vet inte varför, men jag tycker det lät fint.
Innan jag börjar min sista pluggkväll, så måste jag reda ut en gammal favorit (vilket jag egentligen inte har tid med). Alla som inte har hört Kjell Höglund - Genesarets sjö bör göra inom kort. Han har verkligen tryckt in allt som möjligen går i en och samma låt, och jag vet fortfarande inte efter flera års lyssnande vad den egentligen handlar om. Men för att belysa några höjdpunkter i den 6 minuter långa låten.
Rötterna blir starka när det blåser luften blir friskare när åskan går det blåser på Genesarets Sjö och likaså på Galleri Bleue
Han börjar starkt i första versen med blåst och åska. Vad genesarets sjö egentligen har med saken att göra är oklart.
Mina minnen är som körsbär i punsch och det rinner som en flod i min inre värld låt mig gråta, låt mig vara i fred och bränna mina böcker som ved
Det är väl egentligen här som man börjar fundera på vad det är för människa som skrivit låten? Mina minnen är som körsbär i punsch? Bränna mina böcker som ved? Är det så han sörjer, och varför just bränna böcker?
Jag ska göra några sista kalkyler och studera förloppet i ett experiment om förändringarna stöder teorin så kan vatten förvandlas till vin
Här börjar man riktigt undra. Är det en magiker? Är det en forskare, en dagdrömmare? Vilken teori i världen kan förvandla vatten till vin, denne man måste isåfall vara otrolig.
Jag har funnit några papper i en grav det är bortglömda rester från en svunnen kultur jag vill tyda dessa gamla fragment som om ingenting väsentligt har hänt
Och vad är detta, är han en gravplundare nu? Vad gör han på fritiden, förvandlar vatten till vin för att sedan gå ut och plundra gravar?
Jag går ner mellan sfinxens båda framben för att möta det öde som är skräddarsytt Egyptens drottning väntar i sin loge och hon fingrar på en silverbrosch
Detta är så himla intressant, för att av melodin och sångarens röst att dömma låter detta verkligen inte som en intressant person. Men mellan sfinxens båda framben, egyptens drottning. Mannen verkar ju ha upplevt allt.
Jag har funderat mycket över Kjell Höglund, vem är du? Jag vet inte om han är en dåre eller ett geni, men jag väljer att tro på ett geni. För vem gör en sådan låt? Det måste vara för invecklat för någon annan än ett geni att förstå. Nej vet ni vad, Kjell Höglund for president!
Nu har jag suttit i detta bibliotek i över åtta timmar och pluggat. Men är det något ställe man ändå ska sitta på i åtta timmar så är det nog här! När solen gått ner så är det ändå lite julkänsla över det hela.
Ikväll har vi underhållit oss med att göra quiz om oss själva, för att lära känna varandra på djupet som Klara tycker var på tiden. När frågorna tog slut körde jag en lista jag visste att jag hade på min blogg sen länge. Därför tänker jag att jag nu, fyra år senare ska göra om listan för mig själv.
Du heter: Emelie Aggestål Smeknamn: Emme, Emag, Agge Låt som du när du är ledsen sörjer till: Jag sörjer nog i tystnad, alternativt upptempo för att sluta sörja Vad får du oftast komplimanger för: Morfar säger att jag är klok Vad säger du för att imponera på någon: Åh, jag är allergisk mot skryt så jag brukar undvika det Hur imponerar man på dig: Man är sig själv ut i fingerspetsarna Brukar du skratta för dig själv: Ja, dagligen Vad står det i ditt senast inkomna SMS: "Hell yee!!!!! :D" Var bor du: Marina del Rey, Los Angeles Trivs du där: Absolut, förutom på morgonen när jag cyklar med opumpade däck. Då vill jag bo på Pico boulevard Äger du några converse: Nej, jag hade några tygskor men sulan lossnade Brukar du bli för full: Inte allför ofta Är du allergisk mot något: Hästar och osköna människor Har du haft sex idag: Nej nej nej Nästa mål i ditt liv: Att få en printplats i fotolabbet i helgen så jag får ihop mitt liv Hur svarar du i mobilen: Hallå, HALLÅÅÅ, haaaaallå? (vi har rätt dålig täckning i lägenheten) Vem ringde du senast: Isabelle Vad sa den du senast pratade med i telefon: Någonting om att hon inte hade skickat smset som hon hade skickat till mig? Antal timmar sömn i natt: 9 timmar Sov du ensam: I min säng ja, men har ju Caroline på replängds avstånd Brukar du komma i tid: Om inte bussarna åker förbi mig När mår du bra: När jag har lagom mycket att göra När blev du fotad senast: Jag har ingen aning, på film i förrgår i vart fall Hur känner du dig nu: Den här inre stressen som ständigt ligger och lurar tills finalsen är över Vanligast färg på dina kläder: Oj, svart eller vitt skulle jag tro Vad saknar du: Min hund, min bästa vän och min familj Hade du en bra kväll igår: Nej usch, jag kom hem arg som ett bi och gick och la mig Favoritdryck på morgonen: Mjölk i sweden När brukar du oftast gå och lägga dig: När jag tröttnat på att försöka plugga Är du blyg: I obekväma situationer Tror du på kärlek vid första ögonkastet: När det gäller djur och kläder, annars inte Har du spytt offentligt: Jo tyvärr Är du nöjd med ditt liv: Ja! Hade jag kunnat flytta Umeå närmare Los Angeles så hade det vart felfritt Är du bortskämd: Nej, det är man inte bortskämd med
Vad gör du i morgon: Studerar fotohistoria och jagar printplats i fotolabbet Vad är det värsta du vet: Sjukhus, att hålla tal och att missa bussen Vilken kändis tycker du är en bra förebild: Alla som känner mig vet att jag svarar Jason Diakite Vad längtar du till: JULLOV!! Har du bra vänner och äkta vänskap: Jag har de bästa man kan få Vad är det finaste du fått: Jordgloben av Matilda när jag fyllde år, så himla fint Hur gammal är du: 23 Du samlar på: Kunskap? Hehe, låter som en torr gubbe. Nämen upplevelser Vem ringer du när du är arg/ledsen: Matilda, när det går. Annars kniper jag ihop så bra jag kan Vilken tid gick du upp idag: 06.00 Har du sovit i den egen säng i natt: Självklart Har du strumpor på dig nu: Jag tog av mig dom, men det är snorkallt så dom åkte på igen Är det okej att gråta: Det är okej att gråta, men inte om det är låtsastårar När grät du senast: I lördags, när jag och Isabelle var osams. Bråk med nära är det värsta som finns Vad skulle du göra om du vann en miljon: Skrika i glädje tills rösten försvann, csn är inget att hänga i julgranen Bär du glasögon eller linser: Nej, bara solglasögon i skydd mot sol eller regn/snö Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Jo, jag är en riktig märkesnörd... not När går du upp ur sängen en helgmorgon: Beroende på aktivitet kvällen innan Vill du gifta dig: Om jag träffar någon jag är absolut säker på att jag slipper skilja mig ifrån Vad dricker du helst när du är törstig: Vatten om det är riktig törst
Tror du på ett liv efter döden: Jag vill tro på det Tycker du om sushi: Jag gillar rullarna, allt annat växer fortfarande i munnen Vad äter du helst när du ser på film: Någon riktigt god mat, socker mår jag alltid illa av Bor dina föräldrar tillsammans: Nej dom bor på vitt skilda håll Har du tandläkarskräck: Ja, men min tandläkare tycker att det är skönt att jag nu i alla fall kan prata med honom Har du någon gång gråtit dig till sömns: Det minns jag inte i så fall Senaste låten du hörde: Enligt spotify, Alla vill till himmelen men ingen vill dö
Som sagt, vi är inne på slutspurten innan alla finals just nu. Det är mycket att hinna med på lite tid. Men på denna lilla tid hann jag idag trycka in en fika hos en ny vän nere på gatan. Men jag utnyttjade tiden och henne väl och fotade till en uppgift på samma gång. Väl hemma igen såg det ut som alltid nuförtiden. Skolböcker, datorer och tjejer runt hela köksbordet. När detta är klart ska vi kasta mössorna och byta köksbordet mot restaurang!
Med endast två veckor kvar i skolan innan jullov är det som ett en bomb ligger och tickar i magen på mig, den bara väntar på att få explodera i frihet. Det känns overkligt att det var snart fem månader sedan jag lämnade Umeå. På samma gång känns det som att jag varit här så mycket längre, som att jag känt människorna omkring mig så mycket längre. Det är konstigt hur saker och ting blir ens vardag utan att man knappt funderar över det. Så, jag tänkte försöka sammanfatta min vardag på något sånär begripligt sätt, för det har jag faktiskt inte gjort.
Jag vaknar på morgonen, precis som hemma, ingen sovmorgon. Cyklar till bussen som tar mig till skolan, där jag hänger olika länge beroende på dag. Jag tar många roliga kurser, några mindre roliga, precis som det ska vara. Jämfört med mitt jobb hemma så är skolan mycket mer utmanande, man tvingas hela tiden ta ansvar och lägga ner sin själ i allt. Men det var precis därför jag sökte mig bort från dosen. Jag visste kanske inte hur jobbigt jag skulle tycka att det var, men samtidigt så gör jag det för min egen skull och inte för någon chef. Det låter klyshigt, men jag har på vägen lärt mig så mycket om mig själv och hur jag fungerar som jag aldrig skulle kunna göra på hemmaplan. Det största den här resan har lärt mig är att behålla lugnet oavsett om man inte har koll på saker runt omkring, saker löser sig. Det löser jag, ingen annan, utan jag. Med tiden. En sak i taget löser helheten.
Och, en bild från mörkrummet jag spenderar en hel del tid i. Fast här upplyst då.
Jag minns en födelsedag för några år sedan. Mamma hade jobb i Övik och kunde inte vara hemma när jag fyllde år. Egentligen så gjorde det mig inte så mycket, men något som var så himla fint var att Jennifer kom över med en hembakad tårta och hängde hos mig hela kvällen. Jag minns att vi sjöng Mr.big halva kvällen och skrattade åt det resten av halvan. Precis som det alltid vart med oss, vi hänger upp oss på en sak och kan prata om det en hel kväll. En dag i våras var det Ola i Wermland forever. Idag är det i alla fall hon som fyller år, och jag som inte kan vara hemma. Jag vet att hon har andra som är där med henne, men jag önskar ändå så himla mycket att jag hade kunnat vara med.
