Jag pratade med Martina på telefon idag, något som behövs med jämna mellanrum. Det pratades vitt och brett om vilken maträtt som ser bäst ut på bild även om den är kall, när vi kommer ses igen och vilka fraser hon lärt Tim på svenska. Sedan pratade vi om hurvida jag ska åka hem till Sverige eller inte. Det är så fruktansvärt svårt att ta i frågan hur det känns att flytta hem igen med människor som ej lämnat, men med personer som gjort det faller bitarna på plats, förståelsen är slående. Jag har en tung känsla av att där inte finns något att flytta hem till. Samtidigt känner jag mig mer hemma i denna stad än jag nog någonsin gjort innan. Det är så skönt när någon förstår, alltså verkligen förstår. Det är någonting med meningen "flytta hem" som ger mig kalla kårar, jag ser mig själv trampa runt i samma hjulspår som för flera år sedan, spår som jag tagit mig ur här. Det är någonting som växer i en av att vara i en ny miljö, alla mina rädslor behöver övervinnas här, och det gör dom dagligen. I Umeå behöver jag inte utmanas. Jag faller in i bekvämligheten, den obekväma bekvämligheten.

Denna eftermiddag har jag spenderat i Venice med två klasskompisar i jakt på porträtt till vår klass. Det är så oerhört mycket lättare att lämna sin comfort zone och fota främlingar när man gör det i grupp. Jag är så omättligt glad över att jag faktiskt har så härliga kompisar i klassen, det gör all stress så mycket lättare att hantera. När vi gick åt varsitt håll gjorde jag en snabb vända på third street. Så mindes jag plötsligt min andra dag här i höstas, då jag var just där. Folksamlingen fick mina tårar att trängas bakom ögonen och strupen att snöra ihop sig. Den ensamhet jag kände just då var så påträngande och otäck att jag var redo att boka första flygbiljett hem. Nästan två månader senare går jag med lätta steg gatan fram, ler åt tanken av att jag har insett att jag är allt annat än ensam och vill inte tänka tanken på att åka hem, vad nu ordet "hem" är värt. Jag är som nyförälskad i denna stad, jag har återupptäckt fina vänskaper och jag tror på allvar att jag är lycklig igen. Peppar peppar.