Det är inte grejen att vakna klockan två på dagen som skrämmer mig mest, utan att jag då för andra natten irad sovit 13 timmar. Inte mer, inte mindre. 13 timmar. Det är OJ så för mycket. Vore det inte för att jag vet att jag kommer få svårt att sova kommande nätter så hade jag inte varit så brydd. Kanske bör jag inte heller vara det, med tanke på att jag redan om en vecka ska leva med den dygnsrytmen varje natt fram till jul på posten. Men jag vill inte för kanske första gången i mitt 19åriga liv vara nattuggla längre. Därför kämpar jag emot, tränar två pass irad på tenton och promenerar i spöregn både dit och hem endast för att göra slut på energin jag samlat på mig under min 13timmars sömn så att jag ska kunna somna i tid ikväll och inte missa nyhetsmorgon imorgon igen.

Nu försöker jag lugna ner mig och vagga mig trött med hjälp av Justin älskade Nozukas röst. Och here you go, några nattliga bilder från en bil som jag förövrigt nuförtiden troligtvis kommer sakna.

Människor är galna, galna och riktigt motbjudande giriga. När man hör en femtonårig tjej säga "nu gäller det att springa, så man får det man vill ha", innan dörrarna till ginatricots klubbkväll öppnar blir man faktiskt lite rädd. Det var då hon dessutom toppar med "jag har i alla fall varit här idag och lagt undan lite kläder.."

Människor är även overkligt fjantiga och långsinta. Låt verkligheten komma ikapp för en gångs skull, eller om inte annat, i alla fall en aning vettigt beteende. Och med det sagt så väntar sängen !

Om jag fick drömma skulle jag vilja ha ett jobb som krävde det yttersta av mig, men var precis det jag vill hålla på med. Det skulle vara sådär ni vet, så man fick möta nya människor varje dag, ingen dag var den andra lik, och man kommer hem och tycker att det skulle vara riktigt skönt att bara lägga sig på soffan och stanna i samma position hela kvällen. Jag är trött på att det kliar i mina fingrar, jag är trött på att vara lika tom på tankar som min hund och jag är trött på att inte kunna sova på kvällarna (och det är faktiskt första gången i mitt liv). Det är lättare att vara less när det är mycket som händer än när man slåss med sina egna tankar dagarna i ända.

Det som stör mest är det otroliga suget efter att få skapa något, en koreografi, en bild, en text. Men då har jag ingenstans att vara, inget ljus att jobba med eller inga tankar att få ut i ord.

Jag vet inte riktigt i vilken tråd jag ska börja. Jag är less på umeå, jag är less på vintern, jag är less på min tillvaro och jag är kanske främst av allt less på mig själv. Jag avundas alla som har följt sina drömmar och jobbat för sina mål, hur klischit det än låter. Men jag vägrar bli gammal och inse att jag inte försökte göra det jag önskade, drömde och ville. Jag måste ta tag i det här, för jag tänker fan nå mina mål. Ingen kommer komma och ringa på min dörr, gulla med mig, ta min hand och visa mig vägen. Jag måste börja själv, här och nu. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva sparka mig själv i röven för att äntligen ta tummen ur, men såhär kan det inte fortsätta..

Jag har i all min ära sjungit singstar tills min omgivning storknade idag. Detta spel måste vara det mest uppiggande som skapats! Den dagen jag har dom pengarna så ska jag med all säkerhet införskaffa det för mitt välmåendes skull. Och förutom att det är uppiggande så är spelet även anledningen till att jag sitter här mitt i natten och sjunger David Bowie. Den ni!

Och på bild; dagen, staden.

Jag skulle göra allt för att få byta ut den här deprimerande vardagen mot sommar och sol, mot april och bortsmällt snö, mot valborg och dagen då alla tror att man klarar sig med den tunnare jackan hela natten lång! Mot soltimmar som är fler än... inga alls! Mot fina bilder med leenden och gröna bakgrunder istället för nedstämda kompisar i tjocka tröjor och halsdukar. Säg vad ni vill, men jag tycker faktiskt inte att det är charmigt.

Men vad botar vi denna depression med? HOUSE HOUSE HOUSE!! Jag gör ett desperat försök här att muntra upp mig själv. Jag vet inte om det kompenserar sommaren, men för några timmar, närmare bestämt 2, så lever jag i alla fall en gnutta igen!

Vaknade inatt av att ha drömt att en gubbe som skulle vara hundvakt, sålt Selma till någon annan. Slog upp ögonen och sparkade med benen, jo hon låg där nere vid fötterna. Kanske pep lite för att jag sparkades, men hon var i alla fall hemma. Jag har nog aldrig varit så glad över att ha vaknat och haft henne hos mig förut.

Thank god it's friday.
This is it;

Om det inte vore för att;

det var sista dagen på tenton idag
jag sov alldeles för lite inatt
jag är helt pank
jag egentligen skulle vilja säga att jag hatar människor
och att livet är rätt ruttet just nu...

..Så skulle det här vara världens bästa dag!! MEN, det blir vad man gör det till. Motvinden, good luck!

Mitt lilla vikariat på tenton börjar lida mot sitt slut, sorligt nog. I takt med att dagarna minskar ökar min träningsnarkomani. Snön har så smått börjat bilda ett tunnt täcke och snart kan jag inte ens längre säga att det är höst, utan måste börja övergå till vinter. Om en vecka har våra efterträdare premiär på det projekt som vi kallade "Koma". Julkort ska snart efter det sorteras, och sen kommer tomten. På juldagen ungefär, antar jag att min vilsenhet infinner sig igen. Utan jobb står jag då barfota i snön och längtar troligen efter pengar och sommar ungefär lika mycket. Men för tillfället tänker jag jubla över helgen som närmar sig med singstar och bra rällskap av rang!

Jag är fruktansvärt svag för våren och sommarens kvällssol. Det är något jag skulle kunna leva på hela livet tror jag. För vad slår en eftermiddag i maj på kajen, en tidig kväll på någons altan i goda vänners sällskap, en biltur vid middagstid med solen i ögonen, promenaden barfota med solen i nacken från stranden till bilen efter en dag vid havet, när det hettar sådär skönt i ansiktet och kliar i skinnet när du rynkar på näsan? Jag håller fast vid eftermiddags och kvällssolen. Jag drömmer mig redan bort till nästa vår.

Har i all sin ära haft en kväll på grubbe med Matilda. Thailändskt är en återkommande varmrätt denna höst, och detta blev även fallet ikväll. Starkt men mättande. Hade inga andra bilder på oss från kvällen än i telefon, men det beror nog inte på att vi bara pratade i telefon utan snarare att det var enda gången kameran hanns med mellan allt vårat babbel. Otroligt vad tid man kan prata bort utan att märka att den försvinner. Vi hann med allt från barnsben till döden under thailändskt, kaffe och kakor. Nu tror jag bestämt sängen väntar, för morgondagen vill jag ska bjuda på aktivitet som skapar träningsvärk. Over and out players!

Att sluta jobbet, för att sedan direkt bege sig mot rödäng var faktiskt helt otroligt just idag. För vad går inte upp mot att komma in på trombonstråket, bli bjuden på god mat, kaffe, gott sällskap och sedan avsluta med guitarr hero som av någon anledning fick livsglädjen att börja blicka en aning åt mig igen.

Jag ska inte hysha med att allt känns förjävla likgiltigt, tråkigt, och allmänt meningslöst för tillfället. Att hösten och vintern har sådan inverkan på människor är skrämmande och galet. Jag vet inte riktigt hur jag ska motarbeta det, vill vara antagonist mot mörkret och depressionen, men jag följer faktiskt med strömmen, tar kanske till och med täten i vissa fall?

När det bara regnar och regnar och regnar och blir mer och mer midvinter så blir man riktigt deprimerad av att titta på sommarbilder. Men trots vetskapen om det så är det ungefär vad jag underhåller mig med om dagarna. Det går inte riktigt hålla sig. Och jag sitter redan och längtar efter nästa sommar, eller kanske snarare saknar den som varit..

This planet look so cute but it's cold.