Idag har jag fått en dos av Matilda, en dos skratt och en dos av allt som behövts berättas. Finns dock mycket kvar. En dos svettig skrattande sångfågel i mitt öra, och ett blått ljus i mina ögon som kunde liknas med himlen själv. Hennes pappa frågade när vi satt och åt om vi hade något att prata om nu, jag såg ett litet leende och jag tänkte att han skulle bara veta.

Jag kan bara skratta för mig själv när jag tänker på hur lite folk vet egentligen. Ni tror ni vet, men ack så mycket ni egentligen inte har någon aning om. Den som vet, den vet, ingen och inget mer. Om ni visste skulle ni förmodligen tappa andan. Ibland är det fruktansvärt roligt att skratta åt allt vad bara jag vet, men jag måste säga att allt är ju faktiskt roligare när man är två om saken..

Ikväll ska det hookas med Sofia på våran hemliga mötesplats igen, en sista gång innan hennes avfärd. Innan dom här tre månaderna är över kommer även jag att kunna kallas fit. Ojojoj, jag måste släppa fram hela sanningen snart, ett skratt som skulle kunna efterliknas med ett jordskalv i styrka kommer att utbryta känner jag. Speciellt när jag lägger fram mina dåvarande tankar på bordet. Read between the lines darling.