hets.

Imorse vaknade jag av ett telefonsamtal, en röst som beordrar mig att "om en kvart ska du ta bussen till stan och möta mig!". Det var ord och inga visor, även om jag hade mina elakaste uttryck i rösten som vapen. Men jag la ner mitt vapen, tog på mig ett par byxor och gick till bussen under tystnad. "eller måste du göra nått speciellt idag?, nej det måste du inte, bra. då har jag en plan." Hon är fin, trots hemska uppvaknanden till hennes hetsiga och exhalterade stämma.

Jag insåg idag att jag fyller år om två dagar och jag har helt glömt bort det, och så även att önska mig något. När slutade födelsedagen vara den bästa dagen på året som man räknade ner dagar till 3 månader i förväg och skrev milslånga önskelistor till?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0