En sak också. På söndag ska jag återförenas med en som faktiskt inte förvånar mig. Med min bästa och för alltid bästa. Hon som kväver mig om nätterna, hon som väcker mig med en blöt nos, hon som ibland tar livet av mig genom att måsta ut och promenera mitt i natten eller för tidigt på morgonen, men som jag trots det inte kan hata eftersom hon alltid vill vara vid min sida, no matter what. Det känns fruktansvärt bra, och det bästa är att jag vet att hon kommer älska det lika mycket som jag. Min pärla!