Har lämnat min alldeles för fina, konstant oförståerligt babblande lillasyster mot en tyst ((kan diskuteras)) hund i Vilhelmina. Visst är väl tystnad skönt ibland, men vad går upp mot lite liv och rörelse? Och liv och rörelse är minst sagt felicia i ett nötskal, och då har vi inte en börjat prata om zackarias. I alla fall så leker livet med tanke på omständigheterna. Min finaste hund har varit på tok för glad att se mig, vilket resulterade i ungefär 3 timmar av konstant pussande. Nu går vi armkrok hela dagarna igen, fabolous! Så nästa gång ni ser mig är jag inte ensam, utan i fast sällskap som vanligt.

Nu kan jag bara tänka på att jag verkligen inte vill hem igen. Men det är morgondagens problem.