Jag tror nästan att det är för mycket för att jag ens ska kunna sätta mig in i vad jag egentligen känner nu. Saker som skulle kunna få mig att inte kunna sova, finns för tillfället knappt i min värld. Samtidigt så går all energi jag har åt till andra tankar. Men mitt i alla skit, mitt i all bedrövelse, så känner jag mig faktiskt ovanligt lugn. För första gången på väldigt länge känner jag för att gå under jorden och inte träffa människor på en lång tid framöver. Vi skojjade om en kokong i helgen, nu är det inget skämt. Kokongen vi byggde då skulle älskas just nu.

Sen så måste jag säga att människor förvånar mig, alla förvånar mig. Ibland önskar jag att man faktiskt kunde förvänta sig saker. Jag tycker faktiskt inte att jag är värd det här. Säg vad ni vill, så är det. Om jag så ska måsta stå där naken som en soldat i snöstorm själv så får det väl vara så.