Efter en alltför lång stund med en underbart vaniljdoftande ansiktsmask, som dock på grund av överkonsumtion droppade mig på tårna, så sitter jag här. Ganska nöjd med att kunna andas in vanilj samtidigt som jag har en kopp kaffe mellan händerna, med samtidigt med en bitande känsla av oro. Oro över vad kan man fråga, men jag vet. Och vetskapen om vad irriterar mig. Därför ska jag som så många andra mornar (morgon, som det är halv fem på eftermiddagen när man jobbar natt) skålla mig i brännande hett vatten och byta kläder, sminka mig och fixa håret. För jag måste kanske tyvärr erkänna att saker och ting alltid känns lite bättre när man slipat på fasaden.