Efter en snabbvisit i lycksele, en julafton i dalasjö och massa sömn så är jag hemma igen, med selma i släptåg. Ibland så gör hon mig sådär glad som bara en hund kan göra. När hon snällt ligger och sover på min mage hela vägen från vilhelmina till umeå, när hon går fint i koppel, när hon inte klagar över att kliva på en ny buss efter att vi precis klivit av den första efter 3½ timme. Mesar som är tvungna att byta plats för att vi sitter på andra sidan gången är för mig obegripliga. Hon är ju faktiskt världens snällaste, sötaste, raraste!