Jag är en fruktansvärt märklig prick när det väl kommer omkring. Jag tror aldrig jag insett hur mycket jag faktiskt undviker situationer med för mycket känslor och hets. Jag stänger helst av allt in mig i ett rum med min egen musik som enda ljudkälla när det rör sig om lite mer intenvisa konversationer och liknande. Sen kan jag dock sitta där och klura på saken i flera timmar för mig själv om det skulle behövas. Är jag sedan tvungen att delta i en sådan situation och måste vara med och disskutera krävs timmar av ensamsamhet och stillhet efteråt för att smälta det. Detta måste jag bra påpeka, betyder dock inte att jag är okapabel till att vara social på en mer normal nivå. Det är bara någonting med så mycket liv som får mig att backa några steg bakåt och längta efter ensamhet och framför allt lugn. Ensamvarg, vem var det vi pratade om egentligen?