Jag ska berätta en sak för er. Någonting jag verkligen inte önskar mig är att bli sådär löjligt kär i någon. Kärlek är jättefint, det tycker till och med jag. Men det finns någonting fruktansvärt motbjudande med tjejer som sitter med tjejkompisarna och ältar hur underbar killen är och hur hopplöst förälskad hon är, tjejer som på facebook och bloggar hyllar sina pojkvänner som om de vore så mycket mer värda än något annat i deras liv, tjejer som på stan tar ett extra stadigt grepp om hans hand endast för att visa att "han är min", tjejer som säger "för alltid" som för att förtydliga deras löjliga dröm som aldrig slutar som det är tänkt. För vet ni vad, för alltid är bara för alltid i tanken och drömmen.

Jag vet inte om jag är dum, blind och bara inte har förstått det, men jag hoppas att någon i min närhet tar ett stadigt grepp om axlarna på mig och säger till mig på skarpen om jag ens börjar blicka åt det hållet. Den dagen jag hör mig säga "jag är ingenting utan dig", blir jag riktigt orolig över min egen existens.