Det kommer ibland, i vågor, större eller mindre. Vågor av meningslöshet och vågor av det största hat mot Umeå som finns. Nu är en tsunami här, bildligt talat. Umeå är inte min plats på jorden, jag vill ha något nytt och något som inte är samma sak dag ut och dag in. I såna här stunder är jag och matilda halvvägs påväg mot stockholm oftast, vi har i princip flyttbil bokad.

Ser ni fönstret i det gula huset i mitten till höger på bilden. Där skulle jag kunna bo. I göteborg, nära till vattnet, nära till stan. Jag skulle sitta med en kopp kaffe varje morgon, och vara påväg mot ett otroligt jobb som inte var samma sak dag ut och dag in, utan något nytt och spännande. Jag skulle ha min armkroksvän med mig, och en tax under bordet. Varje helg hade varit den roligaste hittills, och varje söndag hade varit "undrar vad som väntar imorgon". Det hade varit otroligt. Nu åker vi snart, Umeå är inte min plats på jorden. Dags att börja leta rätt plats.