Det här med att lämna något bakom sig.. Hur lång tid ska det ta innan man kan vara ärlig med det? Det kommer en tid då man tror på sig själv i inbillningen, man ser nya saker och hittar nya tankar. Sen någonstans på mitten så slår det en, att man står där, med hjärtat på två ställen. Men när det kommer till hjärtat, är det inte så, att saker måste få ta sin tid? Vad det än är, vart man än står, så är det bara acceptera att ibland har man hjärtat i två bitar även om man aldrig trodde att det skulle kunna hända.  

Det här med att ha hjärtat på två ställen.. Vissa saker tror man inte på förrän man upplever dom. Den här överrumplande känslan av att "det här trodde jag inte om mig själv". Kanske är det inbillning, kanske är det naturens sätt att försöka lära dig en läxa om dig själv. Men trots allt så kvarstår faktum, att allt jag trodde var omöjligt tycks vara precis tvärtom. Här och nu, det finns ingenting som aldrig kan hända dig. Inte ens när det handlar om dina egna principer. En dag trotsar du dom, medvetet eller omedvetet. Och när det står klart för dig, när det spottar dig rätt i ansiktet.. Då vet du, att det här med "jag skulle aldrig kunna göra så" det är bara skitsnack.