hej jag heter emelie och jag är en dansare.

Jag har nog aldrig saknat dans så mycket i mitt liv som just precis nu. Bilder och videoklipp framkallar rysningar längs ryggen av saknad. Bara att springa runt i danskläder i danssalen, röra sig. Jag saknar att vara dansare - den ultimata människan - som vi så ofta kallat det. Jag känner hur livssynen ur en dansares ögon långsamt rinner ur mig, och det plågar mig. För jag trivdes trots allt så bra med det. Jag kommer på mig med att stå och beskåda mina fötter och ben ibland, som för att se efter om någon otrolig teknik har växt fram utan träning. "Hej jag heter emelie, och jag är en dansare." Jag måste återuppta detta innan det är försent!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0