Så sent som igår kom jag och Matilda fram till att vi dagligen spenderar timmar på att rabbla ord, ensamma eller i halvsammansatta meningar som vi på något bisarrt sätt tycker är så pass underhållande att vi inte sällan viker oss dubbla i skratt. Aldrig har "ordbajs" fått ett så tydligt ((eller två)) ansikte. Att detta smittar ner alla mina konversationer tror jag aldrig har blivit så tydligt som idag, när det faktum att dom jag pratar med aldrig förstår vad jag pratar om blev mer uppenbart än någonsin. Trots det så är detta ordbajsande ingenting jag övervägar att träna bort, det förgyller trots allt så många av mina dagar.

Här är hon, ena delen av den schitzofrena vålnad som utgör oss, på en bild som tål att visas igen;