Att jag precis har sett the last bounce på svt gör mig förvirrad, nostalgisk och galen. Förvirrad över hur jag tappat bort dansen ur mitt liv, nostalgisk över alla gamla dansrelaterade minnen och galen av saknad. Det är så mycket som följer med dans, så mycket som man inte hittar någon annanstans. Alla mina prioriteringar och målbilder vänds upp och ner på en timme och plötsligt är mina problem som jag innan såg som bortblåsta. Jag måste tillbaka, ur den här gråzonen av överlevnad, för jag lever inte på monotona uppgifter och bittra tanter. Det är så fruktansvärt mycket mer jag vill än det här, det här som jag är nu.