Det finns någonting självklart i att förundras över personer som verkligen brinner för någonting. Jag vet nog ingenting jag tycker är vackrare än minen en människa får när dom pratar om någonting som upptar deras inre. Oavsett om det egentligen intresserar mig, så intresseras jag av kärleken gentemot vad än det må vara. Fashinationen jag har för människor med drivkraft och motivation nog att leva sina drömmar är svår att förklara, men den gör sig ständigt påmind.

 

En av mina fotolärare är en sådan människa. Ibland på svårtydd engelska med fransk brytning, men dock alltid med ett intresse som lyser upp hela klassrummet, förklarar han hur man i perfektion ska framkalla analoga fotografier eller hur fantastiska porträtt Richard Avedon tog. Av den anledningen blandat med min egen växande fashination över magin som finns i framkallningsprocessen, svävar jag alltid på moln hem från onsdagens sista klass. Bara denna klass gjorde flytten över atlanten värd sin möda.