Det är såna här dagar som inte känns sådär jämnjävliga utan maten är god, läxorna bockas av och bussarna kommer med jämna intervaller som jag påminns om hur fruktansvärt glad jag är över att jag flyttat till detta land. Och detta trots att Isabelle sitter bredvid mig och biter mig i armen, eller kanske just därför!

 

Isabelle har en egendomlig förmåga att både förpesta dagen och skänka den dess mening på samma gång. Så detta inlägg tillägnar jag den tjej som gör varenda dag värd sin motgång.