Livet kunde bara inte fortsätta som vanligt.

Jag tror egentligen att det började för lite mer än ett år sedan, när avsaknaden av någon slags närvaro i själva närvaron ännu en gång gjorde sig påmind. Jag vill minnas att jag skrev att det är i kris någonting nytt uppstår. Jag visste egentligen inte då vad detta någonting nytt var. Det enda jag visste var att mitt liv var inte tänkt att se ut som det då gjorde. Det blev extra tydligt för mig att någonting måste hända, den där kvällen då jag satt på balkongen i så pass många timmar att kvällen övergick till natt och reflekterade över varför jag lägger min lycka i andras händer.
 
Med facit i hand så förstår jag att även om tanken funnits så länge hos mig så var det på balkongen det startade på riktigt. Jag trodde aldrig att jag lite mer än ett år senare skulle sitta i Los Angeles och kalla det mitt hem. Än mindre kunde jag tro att jag skulle sitta och beklaga mig över hur mycket läxor jag har. Herregud Emelie, skulle jag då sagt, du sitter i alla fall inte med tårar i ögonen på en mörk balkong och fryser för att det ändå känns bättre än att gå in igen.
 
Detta måste jag påminna mig om varenda gång jag vill slita av mig håret för att jag har ofattbart mycket läxor. Detta måste jag tänka på varenda gång jag känner tårarna bränna bakom ögonen för att jag ännu en gång inte kan ringa min bästa vän och höra hennes självklara respons som bara hon kan ge, när jag som mest behöver det. Livet kunde bara inte fortsätta som vanligt.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0