Morgonen är den mest kritiska tidpunken för mig, jag blir allt som oftast fruktansvärt nostalgisk och har svårt att koncentrera mig. Idag var en morgon i raden av dessa. I fredags natt regnade det här, jag vet inte om jag behöver säga hur sällsynt det är. Jag tror att det var den utlösande faktorn som behövdes för att jag skulle sakna den svenska hösten extra mycket. Jag har en konstig förmåga att alltid vilja bre på saknad extra mycket, lite som för att plåga mig själv lite extra. Ju mer det skär i hjärtat desto bättre. Imorse var luften sådär krispigt höstig som den blir efter regn, och jag var bara tvungen att spela låtar som jag förknippar med svensk höst i hörlurarna medans jag promenerade till cvs. Sedan var jag bara tvungen att klicka in på instagram konton som innehöll höstbilder. Sedan var jag bara tvungen att sätta mig på balkongen i skuggan utan tjocktröja för att få frysa litegrann. Sedan var jag bara tvungen att tänka på hur mycket jag ville höststäda min lägenhet i Umeå. Långsamt kunde jag börja lyssna på lite nyare musik, alltmedan luften blev varmare, och sluta föreställa mig gula löv och frostfyllda tidiga sverigemornar i mössa och lovikavantar. Alltmedan dagen går accepterar jag mer och mer att jag ej är i Sverige, och i slutet av dagen då jag älskar LA som mest, går jag och lägger mig för att vakna till en ny nostalgitripp. Men misstolka mig rätt, jag vill inte hem. Större delen av dygnet är jag mer än nöjd med vart jag är.