Denna eftermiddag har jag spenderat i Venice med två klasskompisar i jakt på porträtt till vår klass. Det är så oerhört mycket lättare att lämna sin comfort zone och fota främlingar när man gör det i grupp. Jag är så omättligt glad över att jag faktiskt har så härliga kompisar i klassen, det gör all stress så mycket lättare att hantera. När vi gick åt varsitt håll gjorde jag en snabb vända på third street. Så mindes jag plötsligt min andra dag här i höstas, då jag var just där. Folksamlingen fick mina tårar att trängas bakom ögonen och strupen att snöra ihop sig. Den ensamhet jag kände just då var så påträngande och otäck att jag var redo att boka första flygbiljett hem. Nästan två månader senare går jag med lätta steg gatan fram, ler åt tanken av att jag har insett att jag är allt annat än ensam och vill inte tänka tanken på att åka hem, vad nu ordet "hem" är värt. Jag är som nyförälskad i denna stad, jag har återupptäckt fina vänskaper och jag tror på allvar att jag är lycklig igen. Peppar peppar.