Jönsson en söndag i februari.

Intensiv matilda-helg är bra för hjärnan. Hon lärde mig att jag inte kan få allt jag vill ha i världen, så den bruna lilla kaninen som fick mitt hjärta att smälta fick inte följa med mig hem. Han hamnar säkert hos någon hemsk unge som klappar honom alldeles för hårt och ger honom för lite mat. Som tröst köpte jag i alla fall ett träd, ett bonsaiträd. Vi döpte det till Bonsai.

lilltjoppen, insan.

Min morgon var sådär perfekt stillsam och välkomnande, som om den öppnade dörren för en så perfekt dag som det är möjligt att kunna bli trots att det är måndag. Nyheterna var lagomt tilltalande, kaffet var lagomt varmt och bussresan inte alltför skakig. Till och med morgonmötet på jobbet var oklanderligt, måndagsångesten var inte alls påträngande. Efter morgonmötet klämde jag mig i vanlig ordning in i det egentligen för trånga utrymmet där vi alla klär oss i dom inte speciellt karismatiska renrumskläderna. En tant börjar då direkt med att påpeka vilken hemsk vecka det kommer bli. Det är tydligen för många möten, för lite extrapersonal och vi kommer troligtvis ligga efter i produktionen redan i eftermiddag. Och så var ångesten på sin vanliga plats. Jag älskar den positiva andan dessa glada damer för med sig.

Uptown girls med min favorit neighbour är en perfekt lördagskväll,

Det går inte lägga någonting på hyllan med förväntningen att det ska vara dammfritt när man väljer att plocka fram det igen. Det blir irriterande uppenbart när jag öppnar photoshop och inser att det som gick på ett kick för ett år sen tar flera timmar idag. Det är bara att börja om på nytt, och framför allt, ingen mera vila.

Jag har aldrig trott att jag skulle komma att bli en sådan morgonmänniska som jag är. Men jag älskar mitt kök på morgonen, med lugnet och morgonkaffet.

Lite sådär lagomt sent ute,

Mer än någonsin önskar jag att Selma låg vid mina fötter, hon är så varm och lugn. Just nu är jag på helspänn, har aldrig varit såhär hispig förut. Slår grannarna armbågen i väggen så flyger jag upp med andan i halsen och letar med telefonen i handen efter genomskinliga människor i långa vita klänningar, redo att ringa Matilda och tvinga henne att komma och livrädda mig. Försöker lugna mig, 4 dagar sen är hon här. Min lilla pärla med blöt nos och tröstande blick.

Idag kom vi fruktansvärt uppspelta och nöjda med våra köp ut från affären med varsin Mikke. Han kommer stråla i våra hem, rent ut sagt. Och allt det för bara 80 riksdaler! Om det bara kunde bli lördag nu, jag längtar nämligen efter min framtida granne. Det jag alltid bara har drömt om är snart verklighet.

Damen till höger är kul, och kult ;

Det passar sig väl med en kärleksförklaring till matilda måndagen till ära. Varför jag älskar henne så mycket är för att hon alltid kan skratta med mig istället för att gråta. Vem sa att vissa saker kan man inte skämta om?

(Och här hade det passat sig med en bild på henne i gapskratt, men har tyvärr inte tillgång till någon så detta får bli en fri visuell tolkning.)

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om ånger. Ånger slår alla känslor, sorg, rädsla, allt. Jag står fortfarande starkare än någonsin fast vid det. När jag skrev det förra gången trodde jag dock blint att jag gjort bort i princip alla misstag jag skulle komma att uppleva. En kär vän till mig sa för några månader sen att livet bara blir bättre ju längre man lever, man upplever roligare och roligare saker hela tiden. Och tiden läker alla sår sa en annan. Om det nu stämmer, upp till bevis. Under tiden försöker jag lära mig av mina misstag, det jag inte har lärt mig är att hantera ånger. Jag försöker istället läka andras sår, ställa allt till rätta och ignorera min egen ångest. Kanske allt handlar om att lära sig acceptera tanken på att man inte alltid kan göra rätt.

Jag tycker det är lite tråkigt att jag varken fotat eller bloggat i princip någonting alls denna vår och sommar. Att läsa gamla blogginlägg och titta på gamla foton får en att minnas och jag vill verkligen minnas den här sommaren. Den har trots allt varit något att aldrig glömma.

Jag vägrar må dåligt. Så fort jag mår dåligt så fokuserar jag på annat. I helgen är jag inesvakt och försöker mig på en ekonomisk planering för nästa månad. Ines verkar trivas riktigt bra här, men hon verkar lite konfunderad över blandningen att mamma spelar sin vanliga indiska yogatjosan till musik där nere och jag lyssnar på kiss. Jag är beredd att hålla med hennes skeptiska uttryck.

Hämtning och skjuts till jobbet är välfärd. Jag kallar henne min privata chaufför, emma.

Ännu en gång bjuder Matilda på middag, den här gången en vardag. Vardagslyx med vin och räkor blev det, dock i maten. Jag är nog en av få som gillar när hon inte jobbar och klättrar på väggarna när det resulterar i sådant. Mycket väl godkänt!

Jag har gjort ännu en måndag i raden, inte helt motsträvig. Tisdag är alltid lite bättre. Men onsdag är bäst, då är det veckostäd. Godnatt

Jag har gått i hennes fotspår och äntligen köpt samma bok som Matilda "varför mår vi så dåligt när vi har det så bra". Efter att ha läst halva väljer jag att säga, satan så bra helg jag har haft eftersom den gått så fort istället för att klaga över att det imorgon är måndag igen.

Matildas matlagning är otrolig, min förlust i alias är sorglig, ines gör att jag saknar selma mer än någonting och ännu en gång står det klart för mig att Matilda är någon att aldrig tappa bort. Något annat som etsat sig fast i huvet på mig och väckt mig klockan sju en lördagsmorgon är; jag skulle vilja betygsätta den danslärare som snodde min danslust ifrån mig. Icket godkänt.