Inom en veckas tid har jag hunnit träffa två vänner jag inte träffat på väldigt väldigt länge. Här har ni damen av dom båda, och då dagens sällskap ;

Halva semesterna har gått och hur jag klara av att det någon gång faktiskt blir höst igen?

I helgen var det 50års kalas i lycksele och jag umgicks med en riktigt gammal vän och några alldeles nya. Högt över förväntan och nu återgår allt till vardagen igen med morgonpromenad vid älven.

Har hittat en drömskog, den är fantastisk. Som en saga!

Har nästan glömt bort vardagen. Älskar att ha min hund hemma, och jag älskar att vakna och veta att jag kan göra precis vad jag vill av dagen! Precis vad jag vill.

Nog var det någon vecka sen, men inte bryr det någon.

Det som skulle bli en promenad längs älven slutade med ett stadsbesök. Jag lärde mig betydelsen av kärlek vid första ögonkastet och kom hem med världens finaste lilla sak.

Jag slängde ut frågan, vill du gifta dig? Jag fick en del konstiga blickar, och hackiga försök till svar. Sen fick jag göra några tillägg. "Alltså inte med mig, inte för att det skulle vara något fel med att gifta sig med mig.." och "inte nu.." och "inte med nödvändigtvis med din nuvarande tjej, någon gång i livet bara..". Tillslut efter många ekande tystnader, flackande blickar och nervösa skratt fick jag det enkla svaret jag sökte på en svår fråga. Jag måste lära mig att förbereda folk på vad jag tänker säga istället för att bara kasta ur mig det, till vem som helst, i vilket sammanhang som helst och var som helst.

Senare på kvällen föreslog jag för Matilda att hon skulle gifta sig så att jag får ta bröllopsbilder. Till dess;

När jag tittar på bilderna jag tog idag så ser det faktiskt ut att vara sommar.
Kan det verkligen förhålla sig så?

Besök av olika slag. Den ena, hon använder båda besticken när hon äter och den andra kör ner hela trynet i koppen för att sörpla på det skållheta kaffet innan det svalnat. Man kan kanske gissa sig till vem som är uppvuxen på ersboda.

Två till från en lördagsmorgon efter fläskfile-frukost.
Det är därför hon ser så lugn och snäll ut, hon är mätt.

Blänk i ögonen och fint ljus gör mig mer lyrisk än mycket annat i livet kan.
Ja, det skulle vara Veronica Maggios låtar, det är henne jag har i öronen hela tiden just nu. I taxin, i trappen, i hissen, i hallen.

Precis efter den tunga uppförsbacken påväg hem från jobbet idag mötte jag en tant, också på cykel. Eftersom jag hunnit kippa efter andan så hade jag tid att uppmärksamma henne. Hon var lite gammalt krokig och nätt och kom från kvantum, antog jag eftersom hon hade kassar på styret. Snabbt märkte jag något märkligt, en av kassarna var från ica gourmet. Tankarna korsar varandra i huvudet på mig. Kunde denna lilla tant vara så hurtig att hon varit på ica gourmet mitt i stan innan hon cyklade till kvantum för att handla? Eller var hon kanske bara för snål för att lägga 1,50 på en ny kasse så hon var tvungen att ha med begagnade? Hur som så var det på tiden att jag slutade åka buss till jobbet idag eftersom pensionärerna tydligen också plockat fram cyklarna.

Idag är jag varm i hela kroppen för att det har luktat sommar ute för första gången i år.
Jag snorar som den pollenallergiker jag är och önskar att jag kände fler som du.

Tanken är som en liten planet som gör sitt varv runt solen. En gång varje varv passerar planeten mitt medvetande. Hur stor cirkeln är varierar lite, men det tar ungefär i snitt en halvtimme för tanken att avverka ett varv. Ingenting i jämförelse med universums proportioner och för den delen, relevans. Ändå verkar tanken för mig vara av större karaktär än universum. Jag tror jag har tappat perspektivet lite.

Efter ett år i egen lägenhet känns det mer som en vana än lyx att bo ensam. Jag minns hur jag låste upp dörren till min förra lägenhet varje dag för att kasta mig in i atmosfären av ren lycka över att kunna bestämma över min omgivning helt själv. Nu har upprymdheten lagt sig och jag bråkar med låset varje eftermiddag när jag kommer hem för att sedan irriteras över lufttrycket som gör det svårt att faktiskt få upp dörren.
Men ibland påminns jag om hur mycket jag älskar min lägenhet, min frizon. Som i tisdags när Jennifer stängde ytterdörren och lämnade mig själv (som i och för sig inte var anledningen till lyckan), då jag tog ett djupt andetag och kände mig hemma.

Även fast selma har blivit lite tjock så är hon den finaste hund jag vet, och jag älskar att ha henne hemma. Vi har haft sällskap av ines också. Här är mitt lilla gäng;

Ikväll har jag hittat ännu en häpnadsväckande fotograf som jag kommer gräva ner mig i, förälska mig i. Ett starkt vårtecken är när min fotoabstinens tar över vardagen. När mina sista kronor går på fototidningar, photoshop ständigt är igång och en himla massa sökande efter nytt objektiv och diverse prylar tar upp nästan all min fritid då.. Då vet man att snart är det vår.

Jag skulle inte kunna tänka mig något bättre just nu än att fina lilla selma kommer hem i helgen, och det gör hon ju också! Det finns ingenting som är så fint som hennes glädje när hon varit borta ett tag, här bör påpekas att ett tag egentligen inte behöver vara mer än någon timme. Tror inte att hennes tidsuppfattning är så bra. Men det spelar ingen roll, hon är lika underbar ändå, min lilla selma.
I helgen är det vi två igen.

I vanlig ordning i slutet av februari tränger sig sommarlängtan på en med overklig kraft. Och i vanlig ordning sitter jag klistrad framför bilder på sommarens(studentens, för att ge rätt melodi) lyckliga dar. Vad jag inte kan ta är att det snöar utanför mitt fönster. Jag hoppas att det är sådär, slutet av april när jag vaknar imorgon.