Har jag inte varit driftig idag så säg! Lite sådär från ingenstans så kände jag för att möblera om mitt rum, and so I did. Kände att något nytt behövdes, och plötsligt känns det faktiskt lite lättare att andas i detta rum! Imorgon ska jag bara slutföra hela projektet genom att rensa ur alla lådor och hyllor jag kan lyckas hitta. Ut med det gamla, in med det nya är det nya! För så känner jag för tillfället nästan med det mesta.

Och sen hyllar jag svt för deras initiativ att producera och visa playa del älskade sol, säsong två!

Att det ska vara så svårt att få lite luft i lungorna ibland! Det är ungefär det jag underhållit mig med idag, ett långt enda desperat försök. Annars, njutit av träningsvärk, ätit tårta och så vidare. Fipplat med bilder. Nu ska jag ha en filmkväll a la emelie.

Här får ni mrs.jönsson ;

Efter att ha suttit och försökt se tv hos matilda medans grannarna gjort oss medvetna om dom inte endast sover i sängen känner jag att kvällen blev fulländad. Jag har hört folk som sagt att "fan vad tråkigt för er utan utgång", men nej jag håller inte med faktiskt. Vi har hunnit trötta ut alla våra muskler, ökat höstens soltimmar, ätit thailändskt, gjort egenfriterade bananer ((utan fritös)), cruisat bil och såklart sett skräckfilm! Nu är det dags att avrunda, för att inte dra ner vakenhetsgraden imorgonbitti som trots allt enligt planerna ska innebära träning.

Förresten så kan jag bara sådär påtal om ingenting berätta att vi igår försökte oss på att utmana mobilens track-id med våra egna såkallade sångröster. Det resulterade i att vi fick reda på att trots vårat desperata försök att efterlikna en lugn Jennifer Hudson, så var vi tydligen identiska med The offspring. Inte nog med en undertydan av att vi borde vara tysta så spottar dom "why don't you get a job" i ansiktet på oss! Tack, den värmde..

Hittade ett gammalt kort på mig och älskade lillebror, jättegammalt men fint tycker jag. Det var i alla fall en mysig stund. Han smög iväg med mig till pappas säng, där han låg och berättade för mig om något i hans ögon väldigt intressant. Vad minns jag inte riktigt. Men det jag minns var att han viskade, för vi hade ju trots allt smygit dit och gömt oss. Det var nog kanske det han pratade om? Nog med prat, här är bilden i alla fall ((som pappa tog när han hittade gömstället)) ;

Jag ska göra några sista kalkyler, och studera förloppet i ett experiment
om förändringarna stödjer teorin, så kan vatten förvandlas till vin!

Bara såhär från ingenstans så kom jag till insikt om att det var längesen jag träffade denna partypingla! Komsi kom! För övrigt så är det inte bara henne jag saknar på denna bild, utan även mina örhängen och min batterilösa klocka. Jag försöker locka på dom också! Och för att inte glömma.... JULI!

Nu är jag i full gång och känner mig som en nyfödd positiv energiatom ungefär. Jag och Matilda har precis hittat oss våran aktivitet för en vecka framöver och jag jublar med händerna i taket och fötterna högt ovanför golvet! Att få utlopp för min överskottsenergi känns ungefär som att vinna på lotteri, och i form av något slags försök från gymmets sida att härma dans så kan det ju inte slå fel. Nu kör vi Moisture!

Ännu en gång tackade jag ja till skjuts hem i en guldbil istället för att i mörkret cykla. Detta innebär att ännu en gång har jag min cykel stationerad på grubbe, men denna gång Kungsgårdsvägen i alla fall. Inte för att det gör så mycket skillnad, jag är till skillnad mot hemmaplansfolket där inte den som räds av att gå 400 meter. Slut på skitsnack.

Det var trevligt att se på medans mina vänner underhöll sig med cider och vin, jag nästan njöt av avhållsamheten. Jag vinkade av och sa "ha så kul tjejer" och kände mig som en mamma i dess renaste form, minus oron då. Såhär såg dom ut, pigga och fräscha;

2 timmar sömn inatt, när hade jag sist svårt att sova? Minns inte ens en gång. Men trots det den piggaste inventeringen någonsin, jag ringde till och med Kajsa först. Inte endast den piggaste, utan även den snabbaste! Och nog hann vi även med ett och annat strömavbrott, spänning i vardagen hurrar vi för!

Efter en liten(?) powernap blev jag överbjuden på gourmetmiddag med dessert hos fröken fräken Jönsson. Chilicon carne, nachos, guaccemole, zatsiki, och sen blåbärspaj, glass och kaffe till efterätt. Vinsmakarn i kändisdjungeln hade nog gett det fem toasters, om det hade varit vin.. Det är sån här vardagslyx som får en att fortsätta leva i arbetslösheten.

What you feel is what you are
What you are is beautiful!

Ibland är det svårt att skilja på mina och hennes handlingar, och jag hör ofta mina tankar komma ur hennes mun. På gott och ont Storida, men du är ändå the one!

Igår bjöd denna otroliga man sig själv, mig och matilda på drinkar utan dess like. Kaffe Karlsson!
Tummen upp, för både drinken och Christian Kollberg han själv!

Fast det blåser motvind, har du känslomässig medvind!

Mitt i all dena rastlöshet i arbetslösheten måste jag ju ändå påminna mig själv om att jag slipper ju i alla fall skolarbete. Nog för att pa100 inte i alla tillfällen var den värsta pesten med tanke på sällskapet man fick, men nog var det en del göra som man helst skulle skippa. Men smarta blev vi!

I fredags åkte vi ut till bettnäs och en kräftskiva i matildas stuga. Vi promenerade med ficklampor i mörkret ner till havet och kollade på vågorna. Dekorationerna i stugan gick nästan i rött och påminnde om juldekorationer. När ska man inse att det börjar faktiskt bli höst? Det är inte juni, midsommar och man har solen i ögonen när man åker bil hem från bettnes klockan nio på kvällen. Istället är det mörkt klockan sju och musiken är inte längre We run la som tyder på glada sommarminer och bruna ben.

Men jag tänker i alla fall bjuda på en bild som lyser sommar, men trots allt är tagen i september. Jag tänker suga på karamellen så länge det bara går.

Dagens väder bestämde kvällens öde, som alltså inte blev någon fin uteservering utan istället hederligt godiskonsumerande i gott sällskap. Slumberparty? Vem vet. Istället för att ge igen för gammal ost (från imorse), så ska jag bjuda på en fiiiiiin bild på kvällens dejt ((minns hur snäll jag är nu M)). Och, jag säger liknande som den här tjejen sa till mig för några veckor, månader (?) sen.. Skippar alla anledningar till varför vi inte skulle kunna le, det skulle vara alltför öppenhjärtat, men.. "jag skulle aldrig kunna skratta mitt i skiten om det inte vore för en tjej jag känner!"

För övrigt så är pyjamasbyxor fortfarande världens bästa dagarna i ända. Med detta menar jag inte att jag endast sitter hemma, snarare trotsar tyngdlagen.

Det är den där påminnelsen om det omöjliga. Det omöjliga är plötsligt inte bara omöjligt. Nu är det hjärtskärande omöjligt, på inte ett utan flera plan. Jag sitter förtvivlad, nästan i tårar på golvet i mitt rum och vänder och vrider för att få fram en lösning som inte sänker skeppet. 

En röst, allt var som bortblåst med vinden. Det omöjliga försvann, min förtvivlan följde med. Att vakna upp efter det är som att få en högaffel rakt genom lungorna. Jag tömms på luft och alla tårar jag aldrig ens haft väller upp inom mig och bränner bakom ögonen. Att jag två dagar tidigare suttit och faktiskt tyckt att jag var relativt glad igen känns som ett slag i ansiktet. Jag tycker mig minnas att jag för några veckor sedan påstått att "värre än såhär blir det inte", så fel jag hade. Nu vågar jag inte ens uttala mig. Och på den vägen är det..