Skål folkhemmet!

Sådant och annat fyllde min gårdag. Denna dag har fyllts av yoga och sedan bastu med jennifer. Kärvänlig musik, allas våran älskade radio. Kunde inte bli bättre? Jo det kunde det faktiskt bli. Kolla kolla och tyrolerhatten skulle älskas när man sittar och svettas till amy mcdonald. Jag skulle kunna säga att jag hatar det mer än livet, och det sa jag också.

Och jag skulle vilja säga godnatt genom att än en gång säga grattis till en kär vän som fyller år idag! Grattis Christian! Och vi hyllar honom idag genom att citera honom från gårdagen som rubrik och annat.

Ikväll har jag träffat en pärla utan dess like! Alltid lika uppskattat, trots att vi pratar död på tiden. Men det är väl inget fel med det egentligen? Sist jag var ute i umeås uteliv var i sällskap av denna tjej, och det kan kanske varit den bästa kvällen på väldigt länge om jag ska erkänna. Lite diffust, men fruktansvärt glad var jag! Jag skulle så gärna faktiskt dra tillbaka tiden, om det inte vore för att jag skulle ha så mycket dåligt framför mig då. Jag har ändå gjort bort det, eller i alla fall hälften. Snart borde jag vara tillbaka på banan igen. Några veckor till, sen förväntar jag mig må som en svala igen, sväva på moln och älska livet. Vänta bara, vänta!

Och ett jobb, vilket som helst. Kasta det över mig om det promenerar förbi! Jag är villig att göra vad som helst för pengar.

Jag har tre eller fyra gånger försökt knåpa ihop någonting som skulle kunna gå att identifiera med mina tankar ikväll. Varenda gång har jag raderat i förtvivelse och börjat om. Jag vet inte riktigt själv vad det är jag vill ha ut av det hela. Jag måste säga att dom senaste tre veckorna har nog innehållit mer tankar än tre veckor någonsin kan innehålla, samtidigt som jag också varit helt tom på tankar. Låter diffust, och det är det också. Men det är lite så, samtidigt som det är jättemycket att säga, så finns det ingenting. Då är det kanske lika bra att släppa försöket att säga någonting. Det kommer när det ska komma.

Och bara för att informera er som skulle vara intresserade, typ kajsa, matilda? Chelsie från sytycd säsong 4 är på tv nu, jimmy kimmel live. Det var nog det mest överraskande jag sett ikväll och glädjer mig att få se lite gamla ansikten.

Och ikväll säger jag godnatt med matildas ord från idag; "det var längesen jag satte på en buss!"

Efter en liten tankeställare för mig själv så har jag kommit till insikt. Det här är fan inte mitt fel, och är det någonting som gör det värre så är det inte mitt agerande. Vill man vara blind och dum så får man vara det, varsågod. Jag tänker i alla fall inte stå kvar längre. Det finns en viss grad jag kan acceptera, men att bete sig som ett svin är inte en del av det. Varför ska jag ta emot saker för? Det finns inte en anledning i världen. Om folk kunde inse det, men istället agerar man efter någon egocentrisk syn på världen. Idioti. Jag får lust att vara lika svinig tillbaka, men när allt kommer omkring så vill jag inte vara en sån person. Att jag skulle vara den som inte bryr mig om människor är patetiskt. Men varsågod, jag kliver tillbaka, jag bryr mig inte längre. För jag förtjänar inte det här, så är det faktiskt!

Och det finns saker som får mig att le, tack för det. Om det bara kunde vara närmare till hands..

Har lämnat min alldeles för fina, konstant oförståerligt babblande lillasyster mot en tyst ((kan diskuteras)) hund i Vilhelmina. Visst är väl tystnad skönt ibland, men vad går upp mot lite liv och rörelse? Och liv och rörelse är minst sagt felicia i ett nötskal, och då har vi inte en börjat prata om zackarias. I alla fall så leker livet med tanke på omständigheterna. Min finaste hund har varit på tok för glad att se mig, vilket resulterade i ungefär 3 timmar av konstant pussande. Nu går vi armkrok hela dagarna igen, fabolous! Så nästa gång ni ser mig är jag inte ensam, utan i fast sällskap som vanligt.

Nu kan jag bara tänka på att jag verkligen inte vill hem igen. Men det är morgondagens problem.

En sak också. På söndag ska jag återförenas med en som faktiskt inte förvånar mig. Med min bästa och för alltid bästa. Hon som kväver mig om nätterna, hon som väcker mig med en blöt nos, hon som ibland tar livet av mig genom att måsta ut och promenera mitt i natten eller för tidigt på morgonen, men som jag trots det inte kan hata eftersom hon alltid vill vara vid min sida, no matter what. Det känns fruktansvärt bra, och det bästa är att jag vet att hon kommer älska det lika mycket som jag. Min pärla!

Jag tror nästan att det är för mycket för att jag ens ska kunna sätta mig in i vad jag egentligen känner nu. Saker som skulle kunna få mig att inte kunna sova, finns för tillfället knappt i min värld. Samtidigt så går all energi jag har åt till andra tankar. Men mitt i alla skit, mitt i all bedrövelse, så känner jag mig faktiskt ovanligt lugn. För första gången på väldigt länge känner jag för att gå under jorden och inte träffa människor på en lång tid framöver. Vi skojjade om en kokong i helgen, nu är det inget skämt. Kokongen vi byggde då skulle älskas just nu.

Sen så måste jag säga att människor förvånar mig, alla förvånar mig. Ibland önskar jag att man faktiskt kunde förvänta sig saker. Jag tycker faktiskt inte att jag är värd det här. Säg vad ni vill, så är det. Om jag så ska måsta stå där naken som en soldat i snöstorm själv så får det väl vara så.

Man inser inte hur snabbt tiden rinner ifrån en. Jag har inte insett hur längesen det var jag träffade min älskade vän Sofia på riktigt förrän jag hörde hur mycket hon gått miste om i uppdateringssyn. Ikväll var det i alla fall på schemat, tummen upp, båda tummarna upp! Hon har tagit sitt förnuft till fånga i alla fall ((omedvetet)) och stannar i alla fall kvar i mitt sällskap i höst. Det älskas!

Dessutom har jag på något sätt blivit ett väldarns attraktivt mål på natten för folk som är i farten. Igår lyckades tre personer nattetid ringa mig, en var dock väntad och inte på något sätt oönskad. Detta disskuterades med en person som förklarade ångesten man som uppringare får dagen efter. Vem ringer inte inatt? Jo, just det. "Vi som pratade om det här igår, jag borde inte ringa dig.." No regret baby..
  

Cause if i am to go, in my heart you grow
and that's where you belooong!

En konstant upp och nedgång. Det är lika förjävligt varje gång man inser att man sitter där, när man inser att man likförbannat inte kunnat hålla det man lovat sig själv. Jag var så inställd och bestämd, men är det inte så att nånting kommer emellan? Jo, självklart. Men det är inte det värsta, det värsta är mitt jävla sätt att hantera det på. Vad hjälper det att hugga på första tillfälle man får? Fortfarande lika blind, fortfarande medveten om att det ger väl helvette ingenting.

Nu måste jag verkligen ta tag i detta och fara på arbetsförmedlingen imorgon. Det här fungerar inte längre. Om det så ska vara barnflicka i sthlm så får det väl vara så. Arbetslös i Umeå är fan ingen hit! Kunde varit en hit tills vännerna började jobba, pengarna tog slut och hoppet försvann. Nu, nya tag?

I just want to give it all to you
I want to share this with you